Ture rekommenderar

Miles Davis får musiken att explodera i albumet "Agharta". Dungen spelar så att strängarna på gitarren nästan smäller av i "Ta det lugnt". Television får instrumenten att glittra när de spelar "Marquee Moon". Ture Arvidson tipsar om tre album, som format hans uppskattning för musik

MILES DAVIS 

Agharta

Foto: Jean-Pierre Roche

På kvällen den första februari 1975 stiger Miles Davis och hans septet upp på scenen i Festival Hall i Osaka, Japan, med trumpet i hand gör sig bandet redo för att helt och hållet spränga sinnet på varenda person som sitter i publiken. Först spelar Miles en liten jingle på sin orgel och sen kastas man direkt in i funken.

Reggie Lucas rytmgitarr hypnotiserar utan någon som helst förvarning, Al Fosters aggressiva trumspelande håller uppe energin. Michael Hendersons repetitiva och kreativa baslinjer håller ihop bandet som ett lim och ger möjlighet för vilda improvisationer. Pete Coseys noisiga Hendrix-inspirerade lead gitarr känns som att den är på väg att explodera vilken sekund som helst. Sonny Fortunes saxofon håller fast musiken i sina jazzrötter. James Mtume percussion sätter en förtrollning på en och håller lyssnaren instängd i de utvecklade rytmerna. Miles Davis spelar inte bara på sin Wah Wah anslutade trumpet utan han spelar även på sin orgel som han inte bara använder för ambiance i de lugnare delarna utan även för att regissera förändringar i bandets spelare, vilket han även gör med olika handrörelser.

Att lyssna på "Agharta" känns som att genomgå en ayahuasca-trip i mitten av någon djungel i Chile. Man förs till riket som albumet tar sitt namn från, den mytomspunna och legendariska staden på insidan av jorden, nämligen "Agharta".

Miles Davis blandning av free jazz, psychedelia, rock, funk, afrikanska rytmer och koncept från elektroniska avant garde kompositören Karlheinz Stockhausen, sätter en speciell förtrollning på lyssnare och de djupa groovesen tar all din uppmärksamhet.

Även om man inte kan höra exakt vad som händer eller vad som spelas så kan man känna atmosfären som byggs upp genom samarbetet av musikerna. Det känns som genom hela albumet så är musiken precis på gränsen till att explodera, till och med under de mer lugna delarna då anspänningen långsamt byggs upp. Genom albumet spelas som näst intill helt improviserade långa medleys som byggs av de låtar som Miles Davis har skrivit som till exempel Right Off och Ife.

När jag först lyssnade på det här albumet hade jag endast doppat tårna i världen av jazz och hade aldrig hört talas om jazzfusion. Jag hade såklart hört Miles Davis mest kända album Kind of Blue. När jag först började lyssna på "Agharta" sprängdes hela min världsbild av hur jag såg på musik, speciellt min syn på jazz. Jag började direkt att vi helt och hållet besatt över jazz och speciellt Miles Davis och hans elektriska period från sena 60-talet till 75. Jag fick en uppskattning av att spela musik och att spela instrument, samt kemin som sker mellan människor när de spelar tillsammans med varandra.

"Agharta" för mig är inte bara ett fantastiskt album utan även något som har ökat min uppskattning för den speciella magi som är musik.

DUNGEN

Ta det lugnt

Under de senaste åren har det skett ett återuppvaknande av psykedelisk rock och pop. Musiker som har försökt att återskapa den speciella känslan kring 60- och 70-tals psykedelia, men under en modern lens. Några av de mest kända exemplen på band och musiker som har gjort detta är bland annat King Gizzard & The Lizard Wizard, Melody's Echo Chamber och Tame Impala. Det finns ett band som i mina ögon sticker ut bland mängden och det är det Stockholmsbaserade bandet Dungen.

I Dungens tredje album Ta Det Lugnt från 2004, tas inte bara dessa influenser från 60 till 70 tal tas genom en modern lens utan skapar även en familjär känsla av den svenska sommaren. Detta genom Gustav Ejstes nostalgiska och kärleksfulla texter och Reine Fiskes gitarr som kan gå från att sjunga en ljuv melodi som sedan transformeras till en exploderande fuzz.

Att lyssna på "Ta det lugnt" känns som det perfekta soundtracket till en solig sommar på landet, när man tar ett bad i sjön, äter jordgubbar, luktar på blommorna och njuter av solen, spendera tid med nära och kära, från soluppgång till solnedgång. Just denna känsla är som mest framställd i låtar som "Du e för fin för mig" och "Festival". Där kombinationen av Gustav Ejstes text och sjungande kombinerat med det ljuva spelandet på den akustiska gitarren uppväcker känslan av nostalgi. Låten "Ta det lugnt" erbjuder bombastisk gitarr som skriker så aggressivt så att det känns som att strängarna kommer att smälla. Samtidigt skriker Gustav ovanpå samtidigt som de aggressiva trummorna som driver låten vidare.

Sverige är känt för att skriva några av de mest catchy pop-hitsen, men jag tycker att mycket av musik härifrån saknar mycket substans och "Ta det lugnt" erbjuder den substansen som jag tycker saknas i mycket svensk musik. Dungen vågar experimentera och ta risker samtidigt som musiken känns väldigt svensk och hyllar svensk musikhistoria som många ej känner till som har inspirerat dem som till exempel Fläsket Brinner, Kebnekaise, Kenny Andersson och Baby Grandmothers. På detta viset så blir musiken både av sin tid samt 60-70 tal samtidigt som musiken även blir oändlig. 

TELEVISION

Marquee Moon

I mitten av 70-talet fanns en liten smutsig klubb i Manhattans East Village, vid namnet CBGB. Klubben är mest känd som där den första punkscenen föddes, där band som Ramones, Talking Heads, Blondie och Patti Smith fick sin start. Men det finns ett band där som gör något helt unikt, detta bandet är Television. Television är inte bara viktigt på grund av att de var det första som började spela på CBGB och på så sätt kickstartade punkscenen. Deras album "Marquee Moon" ses för många inklusive mig själv som deras magnum opus.

När "Marquee Moon" öppnas med bombnedslaget "See No Evil", förstår man direkt anslutningen till punk, med de aggressivt spelande power chord den, vilda gitarrslingan och Verlaine skriker om hur han gör vad han vill och han vill göra det nu även om han förstår att det kan vara destruktivt. Låtar som "Guiding light" och "Torn curtain" tillhandahåller en lugn och lömsk känsla med sitt långsammare tempo och tillägget av ett piano som känns huggits ner av en yxa och blivit ihopsatt igen. "Elevation" innehåller ett av, om inte det bästa, solo som Richard Lloyd har spelat över. Låten påminner om den oroliga känslan man har när man går hem ensam en mörk lördag natt.

Deras unika spin på punken, samt tiden som de spelade gjorde att de var både proto punk, punk och post punk samtidigt. Deras influenser från jazz med sina fria improvisationer och komplexa harmonier blandas med de råa och avskalade ljuden från punkmusiken. Detta känns som två helt olika världar som inte bör mixa särskilt väl men i Televisions händer blir det till en himmelsk kombination

Det som också gör Television speciellt är samspelet mellan de två gitarristerna Tom Verlaine och Richard Lloyd. Deras byten mellan rytm och lead gitarr tillåter nya dörrar att öppnas i musiken tack vare deras olika sätt att spela. Tom Verlaines oförutsägbara free jazzspelande mot Richard Lloyds rockspelande skapar en kontrast som tillåter musiken att konstant utvecklas varenda gång man lyssnar på det. Tom Verlaines poesi som han sjunger genom albumet känns surrealistisk och öppen för tolkning vilket förstärker den där oändligheten.

Låten som är min absoluta favorit på albumet är den låten som ger albumet sitt namn, nämligen "Marquee Moon". "Marquee Moon" innehåller allt som gör Television fantastiskt, Verlaines surrealistiska poesi, långt och fritt gitarrsolo och ett arrangemang som byggs upp och upp i 9 minuter tills instrumenten börjar glittra.

Det som gör "Marquee Moon" så speciell var att det gav mig uppfattningen om att det går att experimentera med hur man spelar gitarr. Rock gitarrspelande behöver inte bara vara blues-inspirerade licks och riff. Istället ger rock friheten till att få sin gitarr att låta udda och konstigt. På så sätt skapas den rebell attityden som punk och rock är känd för. Att våga vara udda är det som höjer bra konst till fantastisk konst.